_______________________________________
Turkiet och USA Måste Mötas Igen__      ___ 

Sydsvenska Dagbladet

4 Mars 2003

Erik Cornell, ordförande för Cornell Caspian Consulting och tidigare ambassadör i Ankara, och Svante Cornell, konfliktforskare vid Johns Hopkins University och Uppsala universitet.

Kalla vindar blåser i de turkisk-amerikanska relationerna. Turkiet har varit en av USA:s främsta allierade i mellanöstern samt medlem av NATO i över femtio år. Men Turkiets vägran att upplåta sitt territorium till amerikanska styrkor för Irak-kriget har fört relationerna till sin lägsta nivå på årtionden. Spelet kring Turkiets deltagande i Irak-kriget är i själva verket en förvånande katalog över misstag och felbedömningar av enkel natur men med digra konsekvenser.

Från den amerikanska sidan underskattades Turkiets inrikespolitiska problem. I sin iver att påskynda invasionen av Irak utsattes den nybildade regeringen i Ankara för starka påtryckningar, medan Turkiet erbjöds mångmiljardbelopp i bistånd. Men både den amerikanska attityden och förhandlingarna om bistånd sågs som förödmjukande av Turkiets befolkning. Därtill underskattade USA effekterna av gulfkriget för tio år sedan. Då kollapsade Turkiets turimsindustri och dess handelsrelationer till mellanöstern. En halv miljon kurder från norra Irak sökte skydd i Turkiet undan Saddam Husseins brutala hämnd för upproret där.

Turkiet utsattes för stora ekonomiska bördor, samtidigt som ett maktvakum uppkom i norra Irak och PKK-gerillan använde sig av gränszonen för att utföra terrorattacker mot Turkiet. Med allt detta i färskt minne var den turkiska folkopinionen starkt emot ett nytt krig i Irak. Inte av någon kärlek för Saddam, men helt enkelt för att ett krig bara kunde bringa Turkiet elände. Den amerikanska regeringen riktade enbart in sig på att pressa den nyvalda moderata islamiska regeringen att tvinga ett beslut igenom parlamentet – man gjorde praktiskt taget ingenting för att blidka opinionen. Till exempel tog USA aldrig upp frågan om den turkmenska befolkningen i norra Irak. Hade man garanterat turkmenerna representation enligt sin befolkning i Iraks nya regering hade nationalistiska element i Turkiet plötsligt sett något gott komma ut ur kriget – och USA hade antagligen vunnit de tre röster som fattades i det turkiska parlamentet utan att det kostat något.

På den turkiska sidan blandades frågan med inrikespolitik. Sedan AK-partiet vann valet i November har det haft svårt att kontrollera sin spretande partigrupp på 363 ledamöter. En faktionalisering av partiet har skett, medan regeringen är tillsatt nästan uteslutande ur en inre kärna inom partiet. Stora grupper kände sig uteslutna från makten. Att partiets ledare, Erdogan, inte satt i parlamentet utan blev invald först den 15e mars gjorde saker värre: man förväntade sig en regeringsombildning efter Erdogans inval, och missnöje inom partiet uttrycktes genom att rösta emot den egna regeringens linje. Partiets ledning visade sin brist på politisk erfarenhet, och hade överskattat partiets interna disciplin, och därför inte ansträngt sig tillräckligt för att ’sälja’ sin politik till partiet. Att landets President och parlamentets talman öppet motsatte sig amerikansk truppnärvaro gjorde situation än mer förvirrande.

Den 1 mars misslyckades så försöket att rösta igenom en resolution att upplåta turkiskt territorium til 62,000 amerikanska trupper. I veckor hade amerikanska fartyg väntat utanför Turkiets kust på att få landsätta. Beslutets togs som en chock i Washington, och fördröjde kriget i Irak med minst två veckor. I Washington står Turkiets aktier just nu lågt i kurs. Samtidigt ser turkar USA som skyldigt till att ha skapat en regeringskris i landet, vilken kommer att fördröja Turkiets återhämtning efter den ekonomiska krisen för snart två år sedan.

I Washington börjar dock pragmatismen återvända. Turkiet är och förblir ett land av central betydelse för USA:s politik i mellanöstern, särskilt då den amerikanska närvaron i Irak och i regionen ser ut att bli långvarig. Utrikesminister Colin Powell har därför begett sig till Ankara för att förhandla fram avtal för transport av förnödenheter till Irak genom Turkiet. Turkiet och USA förblir beroende av varandra, som det gamla par de är. Äktenskapet är varken lyckligt eller jämlikt, men separation är en omöjlighet för båda: det enda alternativet är att bygga upp relationen igen.