______________________________
Rätt Börja med Saddam__      ___ 

Sydsvenska Dagbladet
1 Februari 2003

Svante Cornell

I europeisk media porträtteras USA:s president George W. Bush allt oftare som en skjutglad Cowboy, som söker lösa alla problem med våld. Särskilt hans till synes maniska beslutsamhet att få bort Iraks diktator Saddam Hussein har skapat en bild som fått särskilt fransmän och tyskar att motsätta sig militära aktioner i Irak. Men är denna bild riktig? I själva verket är den det inte. Amerikas Irakpolitik är varken ny eller ett uttryck för vilda västern-mentalitet.

Irak har i över ett årtioende varit konstant närvarande i amerikans utrikespolitik. Särskilt i republikanska kretsar har behovet av att avsätta Saddam för den regionala och globala fredens skull tagits fram. Vice försvarsminister Paul Wolfowitz är kanske ideologen bakom detta. Men även under Clinton skedde flyganfall mot Irak, i vilka Storbrittanien deltog. I och med att Bush kom till makten 2001 återfick Irak en högre plats på dagordningen, men det internationella klimatet lämpade sig inte för en intervention. Dock pressade Wolfowitz-falangen starkt för att Saddam måste avsättas. Iraks vägran att förstöra sina massförstörelsevapen, och det faktum att Saddam är den ende sittande statschef som (dessutom vid upprepade tillfällen) använt kemiska vapen, var en drivande faktor. Men kopplingar till Saddam har även funnits i attentatet mot World Trade Center 1993 och Oklahoma-bombningen 1995.

Elfte September gjorde att faran Saddam utgjorde blev allt mer påtaglig. När medlemmar i den amerikanska regeringen såg de två tornen falla på TV lär flera ha flyktat tanken, tänk om terroristerna haft massförstörelsevapen? Man misstänkte kopplingar mellan Al Qaida och Saddam, vilka aldrig ordentligt bevisats trots indicier. Men Saddams bevisade förmåga att använda kemiska vapen gjorde Irak till den mest oberäkneliga av de stater som har tillgång till dessa vapen. I och med att tänkandet kring terrorism och massförstörelsvapen förändrades, var det logiskt att Saddams avsättande skulle komma upp på dagordningen igen.

Dessutom gjorde elfte september att USA:s relationer till Saudiarabien försämrades. 16 av 19 kapare var saudier, och landets stöd till kampen mot terrorismen har varit bristfälligt. Men än viktigare så är Saudiarabiens statsreligion, Wahhabismen, den ideologiska basen för så gott som alla islamiska terroriströrelser – och Saudi är dessutom deras i särklass största finansieringskälla. Men USAs fientliga relationer till persiska gulfens två andra stormakter – Iran och Irak – gjorde att man inte kom åt Saudiarabien, i och med dess centrala roll i världens oljepolitik, och därför världsekonomin. Något måste förändras i regionen för att man skall kunna få bukt med källan till den islamiska radkalismen. Att få till stånd ett regimsskifte i Irak var det enklaste samt det mest försvarbara sättet att skaka om regionen. President Bushs politik är därför inte ett nytt hopkok, utan en konsistent och logiskt utformad politik, vare sig man håller med om dess slutsatser eller inte.

Men politiken måste också sättas in i ett större perspektiv. Kalla krigets slut ledde till en allt mer anarkisk världspolitik, där tillgång till kärnvapen blivit en maktfaktor före andra, och därtill mer lättuppnåelig givet teknologiska framsteg. Nordkorea och Iran är exempel på hur lätt stater som är marginaliserade i det internationella systemet kan skaffa sig dessa fasansfulla vapen, med oanade konsekvenser för deras grannar. Och ju fler och ju mer marginella stater som har kärn-, kemiska, eller biologiska vapen, desto större är risken för att dessa skall komma i terroristers händer. Nordkoreafallet visar också på omöjligheten i att få diktatorer att självmant överge kärnvapenprogram. Saddam Hussein är den farligaste av dessa diktatorer, och man måste därför börja med honom – och eventuella andra kommer att förstå vinken. Låter man Irak vara, som Frankrike och Tyskland verkar vilja, kommer det att resultera i en värld med ett ytterligare dussintal oberäkneliga kärnvapenstater.

De åtta europeiska stater som i veckan uttryckte sin solidaritet med USA har tveklöst förstått Iraksfrågans större betydelse för världspolitiken. Det är bara att beklaga att den svenska regeringen inte tillhörde denna grupp.