Kongressresolution med allvarliga följder 

Av SVANTE CORNELL
I onsdags röstade utrikesutskottet i det amerikanska representanthuset igenom en resolution som definierade massakrerna på armenier under osmanska rikets sista skälvande år som folkmord. Veckans omröstning har potentiellt allvarliga konsekvenser eftersom den samverkar med flera andra faktorer till att kraftigt försämra redan frostiga turkisk-amerikanska relationer. Dessa är i sin tur centrala för den redan oroliga situationen i Mellanöstern och Svartahavsregionen.

 Frågan om massakrerna 1915 har varit en politisk het potatis sedan 1960-talet. Under 1970- och 1980-talen skapades två armeniska terroristorganisationer som under tjugo års tid mördade dussintals turkiska diplomater världen över.

 Fakta i målet är fortfarande kontroversiella. Armeniska grupper och deras anhängare hävdar att de osmanska myndigheterna systematiskt planerade massakrer på armenier som därför bör definieras som folkmord. Turkiska representanter har konstant förnekat att det skulle röra sig om folkmord. Medan de erkänner att hundratusentals armenier dog i massakrer, menar de att dödandet var ett resultat av det kaos och inbördeskrig som rådde när imperiet kollapsade – och att hundratusentals turkar också dog.

 Inte heller bland västerländska historiker finns konsensus: en stark majoritet lutar åt den armeniska versionen, medan en minoritet historiker stödjer den turkiska historieskrivningen. Ytterligare en kontrovers gäller huruvida lagstiftande församlingar bör definiera historiska skeenden eller om de har har kompetens därtill. Turkiet fruktar både ekonomiska krav på kompensation och framtida territoriella krav från republiken Armenien som aldrig erkänt sin gräns med Turkiet.

 Frågan är alltså inte ny, men situationen i år är annorlunda. Demokraternas seger i kongressvalen förra året gjorde kaliforniska Nancy Pelosi, en stark förespråkare av resolutionen, till talman i representanthuset. Den starka polariseringen i amerikansk politik gör också att President Bushs opposition mot resolutionen fått allt mindre vikt och kanske till och med har sporrat vissa demokrater att driva frågan ännu hårdare. Samtidigt har Turkiet förlorat stöd.

 Den moderata islamistiska regeringen i Ankara vägrade inför USA:s invasion i Irak 2003 att öppna en nordlig front, vilket förargade ledande republikaner som länge varit Turkiets främsta bundsförvanter. På senare tid har den turkiska regeringens närmanden till Iran och Syrien försämrat Turkiets relationer till den israeliska lobbyn i kongressen som tidigare stått på Turkiets sida och motverkat den armeniska lobbyn.

 Turkisk-amerikanska relationer är spända, främst på grund av Irakfrågan. Vid början av 2000-talet hade Turkiet äntligen fått bukt med den kurdiska terroristorganisationen PKK, som i över ett årtionde anfallit både civila och militära mål i landet och ägnat sig åt omfattande droghandel. Politiska reformer i landet möjliggjorde sedan att Turkiets kurder fick en allt bättre situation med utvidgade kulturella och språkliga rättigheter. Men ett knappt år efter USA:s invasion i Irak hade PKK lyckats återupprätta baser i irakiska Kurdistan nära den turkiska gränsen. Därifrån återupptog PKK sin väpnade kamp och angrep även civila mål, inklusive turistnäringen.

 Detta har skett med den regionala irakiska kurdiska regeringens goda minne. Dess ledare ville eller vågade inte agera mot PKK:s närvaro i området. Liksom EU definierar USA PKK som en terroristorganisation. Men när säkerhetssituationen i Irak förvärrades framstod de norra delarna som den enda jämförelsevis lugna regionen i landet. Med andra ord ville USA inte slå mot PKK och riskera att även norra Irak förvandlades till kaos.

 I Turkiet blev reaktionen från både folkligt och politiskt håll kraftig.

 Dubbelmoralen som man ofta förknippar både EU och USA med framstod som tydligare än vanligt – mitt i ett krig mot terrorismen låter USA PKK härja fritt i norra Irak. Flera hundra turkiska soldater har dödats i strider sedan 2004 och den turkiska militären är återigen inblandad i ett gerillakrig i landets sydöstra delar. USA tycks inte agera mot PKK, men samtidigt varnar både USA och EU Turkiet från att ingripa.

 Sedan flera månader tillbaka är det dock troligt att turkiska styrkor vid upprepade tillfällen gått in i gränsområdena i Irak med USA:s goda minne, men PKK:s styrkor har dragit sig längre upp i bergen. Turkiet har länge hotat med mer omfattande väpnade aktioner.

 Just i denna laddade kontext, med de sämsta turkisk-amerikanska relationerna på årtionden,  kommer folkmordsresolutionen upp som ett ytterligare irritationsmoment.

 Om resolutionen går igenom omröstningen i representanthusets plenum är risken stor att Turkiet svarar med konkreta åtgärder. Två tredjedelar av USA:s logistiska transporter till krigföringen i Irak går genom Turkiet, så regeringen i Ankara har en hel del att välja på om den vill straffa USA. Konsekvenserna för USA:s redan pressade läge i Irak kan därför bli allvarliga. Det är troligt att Turkiet redan nu, i preventivt syfte, agerar i Irak eller på annat sätt för att visa USA de potentiella konsekvenserna av att frågan drivs vidare.

 En sådan utveckling skulle även ha större följder. Det sekulära Turkiet, som också är den näst största militära styrkan i NATO efter USA, spelar en central roll för USA:s politik i Mellanöstern. Turkiets samarbetsvilja är viktig för USA:s agerande gentemot Iran, Syrien, den israelisk-palestinska konflikten, Afghanistan och transport av Kaspiska havets olja och gas västerut. Det är fortfarande troligt att krisen kan avblåsas om Bushadministrationen agerar resolut i kongressen. Men spänningen i regionen, och särskilt i Turkiet, är så hög att Washington knappast har råd med ytterligare ett säkerhetspolitiskt felsteg av den här magnituden.

Svante Cornell är chef för Institutet för Säkerhets- och Utvecklingspolitik, docent i statsvetenskap vid Uppsala Universitet och Johns Hopkins University och kolumnist för Utrikesbloggen.se.