FÖRRA Måndagens beslut av
EU:s utrikesministrar att frysa delar av Turkiets EU-förhandlingar
sätter fingret på en rad viktiga och svåra frågor i Turkiets strävan
efter fullvärdigt medlemskap i EU. Men debatten visar på en skevhet
i Europas syn på Turkiet, som driver Turkiet bort från Europa, med
potentiellt stora konsekvenser.
Debatten om
Turkiets snart sekellånga strävan efter europeisk integration har
aktualiserats under hösten. Inledande medlemskapsförhandlingar,
Påvens besök, och den första turkiske nobelpristagaren har alla
bidragit till att öka medvetenheten om Turkiets roll i Europa. EU:s
beslut att frysa delar av medlemskapsförhandlingarna visar dock med
all tydlighet hur central Cypern- frågan blivit för Turkiets
relation till EU.
EU-Kommissionens rapport i
november identifierade positiva reformer som avskaffandet av
dödsstraffet och förbättringar inom områden såsom tortyr, men visade
att många problem som hittills hållit Turkiet utanför Unionen
kvarstår.
Utöver den nu aktuella Cypernfrågan
återfinns ett historiskt underskott på mänskliga rättigheter liksom
bristande rättigheter för minoriteter. Vidare kvarstår oviljan att
acceptera skuld för vad som anses vara folkmordet på osmanska
imperiets armeniska befolkning för snart hundra år sedan. Även
militärens roll i politiken och brister i yttrandefrihet återfinns
på minuskontot.
Dessa
brister har bidragit till att försena Turkiets
medlemskapsförhandlingar med EU, och har gjort Turkiets väg till
europeisk integration närmast att likna vid en berg- och dalbana.
EU:s krav har påverkat Turkiet i riktning mot ökade rättigheter och
omfattande reformer, men den laddade Cypern-frågan tillsammans med
föränderligheten i EU:s krav och den selektiva debatten hotar nu att
vända Turkiet bort från Europa.
Den europeiska
debatten har under hösten fokuserat på vad som skiljer Europa från
Turkiet, och ignorerat de kvaliteter som förenar. Därtill präglas
debatten av en okunnighet om de mest fundamentala processer som
format den turkiska republiken.
Mest direkt
gäller detta just Cypernfrågan.
Den
turkcypriotiska delen av ön godtog 2005 en FN-plan om återförening,
vilken den grekcypriotiska sidan sköt i sank. EU har länge avsett
häva sanktionerna mot norra Cypern, som tekniskt sett nu är en del
av EU. Detta stoppas av den grekcypriotiska regeringen - nu ensam
representant i EU för ön. Samtidigt kräver EU att Turkiet
normaliserar sin relation till Cypern utan att Cypern drar tillbaks
sitt veto mot normaliseringen av EU:s handelsrelationer med norra
Cypern.
Man ställer alltså inte samma krav på
sig själv som på andra. Dubbelmoralen blir slående när EU hävdar att
Turkiets åtagande är bindande, men EU:s inte är
det.
Följaktligen
uppfattas EU:s krav inte längre som objektiva i Turkiet utan som en
form av dubbelmoral som konstant söker hitta nya hinder för Turkiets
integration i Europa. EU har helt enkelt ett trovärdighetsproblem.
Att Turkiet på tveksamma och ständigt förändrade grunder hållits på
armslängds avstånd underlättades tidigare av Turkiets bristande
alternativ för internationellt samarbete. Turkiets inställning till
EU har dock förändrats. Den inhemska opinionen har allt mer upprörts
över EU:s ständigt förnyade och förändrade krav. Samtidigt är
Turkiet mindre beroende av EU.
Ekonomin har
stärkts, och den turkiska opinionen har svängt. En majoritet
motsätter sig nu för första gången ett fortsatt strävande efter
medlemskap. Med val stundande 2007 orienterar sig nu de politiska
krafterna efter denna opinion, med stora konsekvenser för den
fortsatta förhandlingsprocessen. Geopolitiska förändringar i
Turkiets östra närområden har även öppnat tidigare låsta möjligheter
till internationellt utbyte och
integration.
Turkiets aktiva engagemang i
medlingen i karikatyrkonflikten, i Israel-Palestinakonflikten, och i
debatten om Irans kärnvapenplaner möjliggörs av Turkiets muslimska
men samtidigt sekulära och demokratiska identitet. Turkiet bidrar
med trupp i de fredsbevarande operationerna i södra Libanon och har
även intensifierat sitt ekonomiska samarbete med Ryssland, främst i
energifrågor.
Om utvecklingen fortsätter och
Cypern-frågan tillåts dominera och snedvrida debatten framgent
riskerar EU:s hållning, som inte på ett trovärdigt sätt baseras i
fakta, att driva Turkiet bort från europeisk integration och i
händerna på demokratiskt tveksamma och i vissa fall direkt
auktoritära regimer.
Vidare riskerar de
investeringar EU gjort i den politiska reformprocessen i Turkiet att
gå om intet. EU skulle även befästa bilden av sig själv som en
kristen klubb vilket ytterligare skulle försvåra dess möjligheter
att agera trovärdigt i Mellanöstern.
Det är
därför av yttersta vikt att upprätthålla det momentum av reformer
och integration som är EU:s främsta verktyg för att säkra demokrati,
fred och stabilitet i det ständigt expanderande Europa. Det handlar
inte om att ignorera Cypernfrågan. Men för att återupprätta
trovärdighet måste EU:s inställning vara grundad i fakta och inte
uppfattas som att unionen utnyttjas av den grekcypriotiska
regeringens oförmåga att acceptera sitt ansvar för historiska
låsningar.
Svante Cornell
Per
Häggström
Programmet för Sidenvägstudier, Uppsala
universitet
UNT 18/12 2006
