Under den senaste veckan
har omvärlden kunnat bevittna ett dramatiskt händelseförlopp i den
lilla centralasiatiska republiken Kirgizistan. Massmobiliseringen
mot den korruption och manipulation som i ökad grad kommit att
förknippas med president Askar Akajevs styre utlöstes av det
tillrättalagda parlamentsval där presidentens son och dotter samt
ett antal inflytelserika affärsmän valdes in i det nya
parlamentet.
Akajev har sedan oberoendet 1991 styrt det land som
länge betraktades som förebild i Centralasien, en demokratins ö, i
det centralasiatiska havet av auktoritära regimer. Efter att
inledningsvis ha varit en progressiv kraft har han sedan mitten av
90-talet styrt in sitt ledarskap på en alltmer auktoritär bana. Även
om han deklarerat att han inte skulle ställa upp för omval i det
presidentval som var schemalagt till augusti i år manifesterade
parlamentsvalet i mars med förnyad emfas att familjen Akajev för den
sakens skull ingalunda tänkt sig släppa greppet om den makt och de
rikedomar som koncentrerats i dess händer.
Utvecklingen i
Kirgizistan är den tredje i raden av revolutioner mot
auktoritära regimer, som inleddes med Georgien senhösten 2003 och
följdes av maktskiftet i Ukraina dryga året senare. Föga
förvånansvärt har denna "andra våg" av demokratiseringstendenser i
det gamla sovjetiska rummet föranlett flertalet politiska
kommentatorer att dra paralleller mellan de olika fallen. Betydande
skillnader till trots finns ett antal gemensamma beröringspunkter,
vilka kan härledas från de första åren av
självständighet.
Georgien, Kirgizistan och Ukraina skiljer sig
från övriga forna Sovjetrepubliker (baltstaterna undantagna) genom
att dessa stater efter självständigheten upplevde en, i seriös
bemärkelse, begynnande demokratisering och liberalisering av de
politiska systemen. Dessutom såddes i dessa länder ett frö till ett
civilt samhälle. Medierna tilläts verka relativt fritt och
frivilligorganisationer (NGO, non-governmental organizations)
etablerades. Denna öppenhet kompletterades också av ett närmande
till väst i syfte att balansera det ryska inflytandet, vilket ofta
verkat hämmande för möjligheterna till politiskt
framåtskridande.
Någonstans på vägen spårade
emellertid den demokratiska utvecklingen av olika anledningar ur. De
statliga institutionerna förvandlades till instrument för att berika
särintressen i samhället, inte för att garantera befolkningens
önskemål. De medel som Kutjma i Ukraina, Sjevardnadze i Georgien och
Akajev begagnade sig av var korruption, nepotism och systematisk
neutralisering av politiska motståndare. En dyster ekonomisk
situation med hög arbetslöshet och på sina håll svår fattigdom för
stora delar av befolkningen innebar ytterligare grogrund för
missnöje.
Det mönster som kan härledas ur de tre
revolutionerna är att det i samtliga fall existerade en viss
miniminivå av friheter, vilka inte utan protester kunde inskränkas
på samma sätt som varit fallet i främst de centralasiatiska staterna
Kazakstan, Turkmenistan och Uzbekistan. Där har de politiska
systemen haft en större grad av kontinuitet. Självständigheten
innebar i princip endast en övergång från en typ av auktoritärt
system till ett annat. Denna kontinuitet har upprätthållits av en
stark, repressiv statsmakt.
Även om det politiska innehållet
följer i enlighet med exempelvis Kirgizistan (berikandet av en liten
politisk elit) har dessa stater starkare institutioner att falla
tillbaka på. Underpresterande regeringar upprätthålls därmed på
repressiv basis. En viktig skillnad tycks därmed vara att där ett
impopulärt ledarskap kombineras med ett civilt samhälle som låter
sig mobiliseras är utsikterna för politisk förändring som
bäst.
Vilka konsekvenser kan då "tulpanrevolutionen" i
Kirgizistan få för det i övrigt kompakt auktoritära Centralasien?
Det första möjliga framtidsscenariot framförs av dem som ser en
demokratisk utkomst av händelserna i Kirgizistan som stilbildande
för övriga stater i Centralasien. En pånyttfödd demokratisering i
Kirgizistan skulle enligt detta synsätt kunna innebära en radikal
omdaning av hela det politiska landskapet och inspirera till
förändring över regionen.
Det andra mer skeptiska, men troligtvis
även mer realistiska, scenariot är att Kirgizistanexemplet kommer
att tjäna som förevändning för de andra regimerna, i synnerhet
Kazakstan och Uzbekistan, att bibehålla, eller rent av trappa upp,
sina auktoritära styrningstekniker. Sådan taktik är väl beprövad och
tydliggjordes med eftertryck under inbördeskriget i Tadzjikistan;
den förödande konflikten i det landet blev en referenspunkt för
motiverandet av slutna system och faran med
pluralism.
Grannstaternas oro över spridningseffekter
är redan synliga. Gränserna till Kirgizistan har stängts och
statskontrollerade medier har i princip förblivit tysta om
händelserna i Bisjkek. Oavsett utgången i Kirgizistan representerar
den ökade mobiliseringen mot auktoritära regeringar en trend som
varken Putin, Lukasjenko eller ledarna i de andra centralasiatiska
staterna kan betrakta med likgiltighet. Tiden är inte på deras
sida.
Johan Engvall
doktorand vid programmet för
Sidenvägsstudier, Uppsala
universitet
