|
OPINION/AKTUELLA
FRÅGOR
För tidigt jubel i Kirgizistan
4 april 2005
Upproret i Kirgizistan tolkas allmänt som att
demokratins frammarsch i forna Sovjetunionen nu nått Centralasien.
Flera oroväckande snedsteg har dock redan gjorts. En nyanserad och
tydlig europeisk politik behövs för att utvecklingen skall styras
rätt. Det skriver Svante Cornell vid institutionen för
Östeuropastudier, Uppsala universitet.
Det folkliga uppror som avsatte Kirgizistans president Askar
Akajev har redan döpts till "tulpanrevolutionen" av inhemska och
internationella medier. Utvecklingen ses i direkt relation till de
folkliga demokratiska krafter som tog över makten i Georgien i
slutet av 2003 och i Ukraina ett år senare.
Demokratiförespråkare i väst och i området firar. I Vitryssland
försökte demonstranter dra igång en revolution, utan att lyckas. I
Azerbadjan och Uzbekistan har oppositionspartier uttryckt vissheten
att frihetens vågor sprider sig till deras länder. Till och med i
Vladimir Putins alltmer kontrollerade Ryssland undrar allt fler om
inte demokratins kraft kanske underskattats.
Utvecklingen i
Kirgizistan har många gemensamma nämnare med Georgien och Ukraina. I
samtliga fall försökte en sittande regim med dalande legitimitet och
popularitet tvinga fram en önskad valutgång genom omfattande fusk
och inskränkningar av valprocessen, t ex mötesrättigheter och
tillgång till oberoende medier. Och i samtliga fall lyckades
oppositionen mobilisera tillräckligt stora folkmassor för att tvinga
den sittande regimen att vika.
Men här tar likheterna slut.
Två väsenliga faktorer skiljer Kirgizistan från de lyckosamma
revolutionerna i Georgien och Ukraina. För det första användes
pöbelns makt i Kirgizistan som redskap för att fysiskt ta kontroll
över landet - först i landets södra delar där revolten föddes, och
sedan i huvudstaden Bisjkek.
I Georgien och Ukraina var däremot
processen fredlig. I Tbilisi marscherade demonstranter in i
parlamentet med rosor i händerna för att visa att de var obeväpnade.
I Kiev trotsade de veckor av kyla under stort lugn i väntan på att
Viktor Jusjtjenko skulle segra.
Men få tulpaner och än mindre
tålamod syns på bilderna från Kirgizistans "tulpanrevolution". Detta
visar på oppositionens oförmåga att kontrollera pöbeln och styra
händelseförloppet, vilket både Jusjtjenko och Michail Saakasjvili
lyckades med. De kirgiziska oppositionsledarna red på en genuin
folklig revolt, men de var inte mästare över den. Resultatet blev
den omfattande skadegörelse och plundring som drabbade Bisjkek efter
maktövertagandet.
Detta leder direkt till nästa punkt.
Statsrättsligt var både ukrainska och särskilt georgiska
revolutionerna inte oklanderliga. Men det kirgiziska upproret kan
bäst betecknas som en statskupp. Viktor Janukovitj accepterade, om
än motvilligt, sin förlust, och Eduard Sjevardnadze avgick, om än
under påtryckningar, som president. Men Akajev avgick inte. Han må
vara avskydd på goda grunder och han må ha förlorat makten. Men i
folkrättens ögon är han Kirgizistans president. Akajevs besked igår
att han frivilligt skall träda tillbaka gör den nya regeringens sits
lättare.
De nytillträdda makthavarna har inte lika noggrant
som sina georgiska och ukrainska kollegor kunnat legitimera sitt
maktövertagande. Det faktum att det nyvalda parlamentet skall
tillträda, trots att landets högsta domstol förklarat valet
ogiltigt, gör att parlamentet saknar rättslig grund. Likaså kan
Kurmanbek Bakijevs utnämning till ställföreträdande president
knappast legitimeras i författningen.
Betyder detta att
Kirgizistan går tillbaka mot diktatur eller mot kaos? Inte
nödvändigtvis. Med Akajev borta finns en genuin möjlighet att driva
demokratin framåt i Centralasien. Och Kirgizistan har stora
förutsättningar för att lyckas med att faktiskt någon dag bli en
"demokratins ö".
Men champagnen bör ligga kvar på kylning, för
sista akten är inte spelad. Mycket arbete återstår för att
återställa de misstag som begåtts, vilka underminerar den nya
regeringens legitimitet. Här är Europas, och Sveriges, roll viktig:
som stor bidragsgivare till Kirgizistan kan Sverige spela en
framträdande roll för att driva utvecklingen åt rätt håll - om den
politiska viljan finns.
SVANTE CORNELL
|
|
|
