|
SIDAN 2/AKTUELLA
FRÅGOR
Georgien blickar åt väst
25 november 2003
Eduard Sjevardnadzes avgång innebär en möjlighet till
en positiv utveckling i Georgien. Men de politiska krafter som nu
tar över är oerfarna och splittrade, och har knappast gjort sig
kända för ansvarsfull politik. Det skriver universitetslektor Svante
Cornell vid Uppsala universitet.
Från att ha varit det stora hoppet för demokrati och framsteg i
forna Sovjetunionen har Georgien de senaste åren blivit ett
sorgebarn. Efter inbördeskrig och ekonomisk kollaps i början av
1990-talet tog den förre sovjetiske utrikesministern Eduard
Sjevardnadze över rodret. Inom fem år lyckades han stabilisera
Georgien och styra även landets utrikespolitik mot väst, med nära
relationer till USA. Georgien är en viktig transportkorridor för
Kaspiska havets olja västerut, och erkändes för sin liberala
atmosfär med medlemskap i Europarådet 1999. Geopolitiskt skaffade
sig Georgien snabbt stor betydelse som ett land som kan fungera
antingen som bro eller barriär för den öst-västliga
transportkorridoren mellan Europa och Centralasien. Efter elfte
september behövde USA militära transportvägar till sina baser i
Afghanistan och Centralasien, vilket gjorde Georgien ännu viktigare.
Så gott som alla militära flygningar mellan Natoterritorium och
Centralasien utnyttjade georgiskt luftrum, och USA påbörjade tidigt
2002 ett program för att utbilda den georgiska armén.
Georgien
levde högt på Sjevardnadzes internationella goodwill som mannen som
jämte Gorbatjov fick ett fredligt slut på Sovjetunionen, men redan
före 1990-talets slut började den interna politiska utvecklingen
stagnera. Georgiens stora befintliga problem med korruption och
nepotism förvärrades.
Sjevardnadze lyckades aldrig bygga upp
en stark statsmakt, eller utöva riktig kontroll över Georgiens
territorium. Statliga institutioner kom att tjäna enskilda
ministrars eller potentaters personliga intressen.
Den utlovade
ekonomiska återhämtningen uteblev, samtidigt som Sjevardnadzes egen
familj skaffade sig ett allt starkare grepp om ekonomin. Mannen som
räddade Georgien i mitten på 1990-talet blev därför allt mer
impopulär.
Vid valet i november 2003 hade tre av hans tidigare
närmaste allierade gått i opposition. Valresultaten var tydliga:
Sjevardnadzes parti fick knappt 20 procent av rösterna, trots
klumpiga försök att "förbättra" siffrorna. Stora demonstrationer
följde, och demonstranter tilläts av polis inta parlament och
viktiga statsorgan. När polis och militär vägrade lyda presidentens
order hade han inget val annat än att avgå.
Sjevardnadzes avgång
innebär en möjlighet till en positiv utveckling i Georgien. Men
landets problem är stora och kan knappast lösas i en handvändning.
De politiska krafter som nu tar över är oerfarna och splittrade, och
har knappast gjort sig kända för ansvarsfull politik. Det mesta
tyder idag på att förre justitieministern Mikhail Saakasjvili, en
35-årig populistisk politiker som gjort sig känd genom sin kamp mot
korruptionen, blir Georgiens näste president.
Vare sig det
blir Saakasjvili eller någon annan av de "unga reformivrarna", som
gruppen kallas, som tar över Georgien så står de inför uppgiften att
skapa ordning i ett kaotiskt land som alltför många externa makter
har intressen i. Ryssland har under tio år fört en skoningslöst hård
politik mot Georgien för att motarbeta dess pro-västliga politik.
Även om Moskva säger sig inte blanda sig i Georgiens interna
affärer, visar erfarenheten att Moskva inte missar möjligheten att
söka större inflytande i den nya regeringen. Samtidigt ser både
Turkiet och USA Georgien som en viktig länk till Azerbajdzjan och
Centralasien.
Georgiens framtid står nu på spel. Möjligheten
finns att förverkliga landets potential som en liberal och
framåtblickande modell i forna Sovjetunionen, och en viktig kugge i
energipolitiken och kriget mot terrorismen. Men Georgien är
fortfarande på randen till att vara en så kallad "fallerad stat".
Den nya regeringen behöver därför ytterligare stöd utifrån för att
kunna rensa upp i korruptionen, bygga upp en fungerande stat, och ge
medborgarna bättre förutsättningar. Mest av allt behöver Georgien
vara ifred från stormakters egenintressen. Här kan Europa spela en
viktig roll för att tillse att sammetsrevolutionen i Tbilisi lyckas,
och inte urartar till den korrupta diktatur som det georgiska folket
så tydligt visar att det har haft nog av.
SVANTE
CORNELL
|
|
|
