Aftonbladet, 6 maj 2006

Indraget stöd hotar Turkiets framgångsrika metoder för att bekämpa kvinnoslaveri

Marielle Sander-Lindström, chef för IOM i Turkiet och Ann Dismorr, fd svensk ambassadör i Turkiet, fn Ambassador-in-Residence vid Programmet för Sidenvögstudier, Uppsala universitet; Anne Ludvigsson, riksdagsledamot (s), ordf i riksdagens stödkommitté för mänskliga rättigheter i Turkiet; Nalin Pekgul, Stockholn, har kurdiskt ursprung, ordförande S-kvinnor

Det finns överraskande goda nyheter från Turkiet, ett land som under åratal kritiserats för utbredda kränkningar av mänskliga rättigheter. Krav på respekt för mänskliga rättigheter har länge stått i fokus i Turkiets EU-process och remarkabla framsteg har gjorts. De senaste årens utveckling banade väg för Turkiets historiska förhandlingsstart om ett EU-medlemskap. I Sveriges riksdag finns sedan 15 år en aktiv stödkommitté för mänskliga rättigheter i Turkiet med representanter för samtliga riksdagspartier. Den följer noggrant utvecklingen, däribland kvinnans ställning, bland annat genom årliga rundresor i landet.
  
  Turkiets ovanligt aktiva bekämpning av vår tids slaveri, sexhandeln, har fått förvånansvärt lite uppmärksamhet internationellt. På mindre än ett år har Turkiet med stöd från Sverige (genom Sida) och USA utarbetat ett program mot kvinnohandeln. Det innebär att fler offer identifieras, får medicinsk hjälp och rådgivning.
  En gratis hjälplinje har etablerats, som offren eller kunder kan ringa till dygnet runt för råd och praktiskt assistans. Hela 75% av telefonsamtalen är från kunder, som vill hjälpa kvinnan.
  SOS-hjälplinjen marknadsförs inte bara i Turkiet utan också i Moldavien och Ukraina. De hör till de värst drabbade med flest antal offer för människohandeln, enligt Internationella Migrationsorganisationen (IOM), där Sverige är ett av 116 medlemsländer.
  Under 2004 fick 62 offer hjälp genom IOM:s Turkiet-program mot människohandeln. Under 2005, efter stora satsningar på utbildning av polis i Turkiet och samarbete med enskilda organisationer i ursprungsländerna, identifierades 469 personer. Turkiets ambassader och konsulat bidrog också genom att sprida information om SOS-hjälplinjen.
  
  Hittills har programmet, som inleddes efter påtryckningar från det internationella samfundet, räddat mer än 600 personer. Det har också fungerat som en brygga mellan Turkiet med sin muslimska befolkning och kristna länder på andra sidan Svarta havet. Det har skapat en dialog om centrala frågor som mänskliga rättigheter, kvinnors situation och gränsöverskridande polissamarbete.
  Efter ett framgångsrikt år riskerar nu Europa och övriga omvärlden att förlora en värdefull partner i kampen mot kvinnohandeln och organiserad brottslighet. Anledningen är att Turkiet utgör ett undantag. Inte fattigt nog att räknas som ett u-land, varför Turkiet faller mellan stolarna för givarländer.
  
  Trots omvärldens avsky mot kvinnohandeln upphör finansieringen inom kort. Inget landstrategistöd finns för närvarande för Turkiets fortsatta kamp.
  Detta trots att Turkiet är det främsta destinationslandet i regionen och att programmen för att bekämpa människohandeln i ursprungsländerna (där givare bekostar miljonprojekt) bygger på att Turkiet identifierar och skyddar offren och ombesörjer deras hemresor.
  Ett land som Turkiet, där 10 procent av befolkningen lever på mindre än 15 kronor om dagen, får inte längre stöd av internationella samfundet att fortsätta rädda människor.
  Inte då landets egna medborgare utan utländska ungdomar och kvinnor med miserabla ekonomiska omständigheter i hemlandet och som fallit i händerna på kriminella.
  
  Det vore djupt olyckligt om Turkiet överges i sina ansträngningar att efterleva EU:s handlingsplan mot människohandel.
  Turkiska regeringens och myndigheternas starka agerande i bekämpningen förtjänar vårt fortsatta stöd.
  Varje offer i vår tids slaveri är en människa för mycket.

Marielle Sander-Lindström
Ann Dismorr
Anne Ludvigsson
Nalin Pekgul

Webbadress: http://www.aftonbladet.se/vss/debatt/story/0,2789,820554,00.html

.