|
OPINION/AKTUELLA
FRÅGOR
"Två steg mot stabilitet"
1 februari 2005
Det
irakiska valet blev en framgång. På samma sätt som höstens
presidentval i Afghanistan. Kanske är det nu dags för USA:s kritiker
att tänka om. Det skriver Svante Cornell vid institutionen för
Östeuropastudier vid Uppsala Universitet.
I söndags trotsade den irakiska befolkningen våldet för att bidra
till skapandet av ett stabilt och demokratiskt Irak. Precis som i
Afghanistan för ett halvår sedan förefaller domedagsprofetiorna
alltmer ogrundade.
Kanske är det dags att erkänna att den
amerikanska politiken de senaste tre åren håller på att åstadkomma
ett historiskt steg i Mellanösterns och Centralasiens
utveckling.
I sin politik i Afghanistan och Irak har den
amerikanska administrationen drivit teorin att det är både önskvärt
och möjligt att skapa stabila demokratier, och att denna process
kommer att utgöra startskottet på en långsiktig förändring och
demokratisering av den muslimska världen. Trots osäkerhet och
storskaligt våld i båda länderna vidhöll administrationen hårdnackat
denna hållning.
I Europa har bilden varit en annan. Den alltmer
antiamerikanska opinionen i Europas medier och politik har missat få
tillfällen att kritisera vad man kallat USA:s naivitet.
Målsättningen att skapa demokratier i dessa sargade stater utan
demokratiska traditioner uppfattades som fantasier och processen som
dömd att misslyckas.
Inför både höstens presidentval i
Afghanistan och söndagens val i Irak hördes starka varningar att
våld och terrorism skulle omöjliggöra valen. Val under amerikansk
ockupation skulle inte uppfattas som legitima av befolkningen.
Etniska splittringar skulle leda till inbördeskrig.
Valdeltagandet skulle bli lågt och därför frånta resultaten
legitimitet. Valen hade kommit för tidigt, dessa länder och folk
skulle inte vara redo för demokrati. Men i både Afghanistan och Irak
trotsade befolkningen våld och terrorism och gick man ur huse för
att påverka sitt lands framtid. Utvecklingen överträffade de mest
optimistiska scenarier.
Allting var naturligtvis inte perfekt.
Starka påtryckningar mot väljare förekom, våldsdåd skrämde människor
från vallokaler, mindre delar av befolkningen vägrade delta, och
tekniska fel i valprocessen har uppmärksammats.
Men i jämförelse
med alla Afghanistans och Iraks grannländer - samtliga diktaturer -
finns det ändå fog för att ge president Bush rätt. När möjligheten
erbjöds tog den överväldigande majoriteten av Afghanistans och Iraks
folk chansen att med demokratiska medel välja sitt ledarskap och
bidra till att bygga sin framtid.
Många hinder återstår dock
på vägen mot stabila demokratier, och de interna samt externa hoten
mot den politiska processen i både Afghanistan och Irak är betydande
- t ex finns bara ett embryo till en rättsstat i båda staterna. Men
trots det finns flera lärdomar att dra från de anmärkningsvärda
valen i Afghanistan och Irak.
För det första har valen stärkt det
demokratiska systemets legitimitet globalt. Djupt konservativa och
muslimska stamsamhällen har liksom sekulariserade stadseliter visat
entusiasm för det demokratiska konceptet. Demokrati kan därmed inte
kallas ett västerländskt fenomen.
För det andra bör västerländska
mediers bevakning genomgå en kritisk granskning. Sensationalism och
skräckscenarier har framställts som verklighet, medan rapporteringen
av det tysta, långsamma men idoga byggandet av statliga
institutioner och grunden för moderna stater i Afghanistan och Irak
i praktiken har saknats i mediebevakningen. Bilden som förmedlats
har blivit skev.
För det tredje framstår den europeiska
skepticismen mot USA:s politik som ett misstag av historiska
proportioner. Med ett fåtal undantag som Polen och Danmark har
Europa valt att i praktiken stå utanför den omvälvande process som
USA närmast egenhändigt inlett för att förändra och befria den
muslimska världen.
Detta är anmärkningsvärt. Dels därför att
USA:s politik idag är snarlik den som befriade Europa först från
fascismen 1945 och sedan från kommunismen 1989. Men även därför att
Europa, som gränsar till den muslimska världen, i längden kommer att
tjäna långt mer än USA på politikens framgång.
Det är hög tid
att Europas ledare sväljer förtreten och helhjärtat deltar i att
fullborda dessa framsteg. USA har med Afghanistans och Iraks folk
tagit de första svåra stegen. Det är nu Europas tur att
bidra.
SVANTE CORNELL
|
|
|
