Kaukasus, bestående av länderna
Armenien, Azerbajdzjan och Georgien, blev i juni officiellt
grannländer till EU. Området är viktigt och om EU inte
engagerar sig i Kaukasus kan det får betydande konsekvenser.
Dels för områdets strategiska betydelse. Och dels på grund av
de säkerhetshot som finns där. En aktiv europeisk politik i
Kaukasus kan tippa dragkampen till demokratins fördel i en
ostadig region.
I juni 2004 fick EU
officiellt tre nya grannar. De tre sydkaukasiska länderna
Armenien, Azerbajdzjan och Georgien inlemmades i den så
kallade Europeiska Grannskapspolitiken, European Neighborhood
Policy (ENP). Endast ett år tidigare hade länderna relegerats
till en fotnot – bokstavligen – vid ENP:s skapande. Men
rosenrevolutionen i Georgien i december 2003 var faktorn som
fick EU att räcka ut denna symboliska hand till de tre
kaukasiska staterna. Men varför borde Europa egentligen bry
sig om Kaukasus? Området är litet, är en obetydlig marknad,
konfliktfylld och inte överdrivet demokratisk. Vissa krafter
hävdar därför att det inte utgör ett område där EU och
europeiska länder bör investera politiskt kapital.
Näringslivet sköter oljeutvinningen och utvecklingssamarbetet
kan ge sin beskärda del till de kaukasiska staterna. Men av många skäl stämmer inte
en sådan bild. Av flera orsaker är Kaukasus, främst de
självständiga staterna i söder men även de ryska
delrepublikerna i norra Kaukasus, så pass viktiga områden att
en avsaknad av en europeisk politik i och mot området på sikt
lär leda till betydande kostnader för Europa.Kaukasus betydelse för
EuropaEn första
faktor är områdets strategiska betydelse. Kriget i Afghanistan
efter den elfte september 2001 visade med all önskvärd
tydlighet att Kaukasus fortfarande besitter en unik strategisk
position mellan Asien och Europa. När amerikanska och
europeiska styrkor skulle planera ett krig i hjärtat av Asien
visade sig logistiken svår. Att transportera trupp, vapen och
underhålla styrkor genom Iran var inte att tänka på. Ryssland
gav bara begränsat tillstånd till överflygningar. Azerbajdzjan
och Georgien var dock två av de länder som tidigast och
tydligast erbjöd sitt fulla samarbete med USA. Som resultat
har lejonparten av trupper, utrustning och förnödenheter till
kriget i Afghanistan och militärbaser i Centralasien gått via
södra Kaukasus. Detta må vara i första hand en amerikansk
angelägenhet, men påverkar de flesta EU-länder som deltar i
operationen, inklusive Sverige. Europa har helt enkelt ett
intresse i fredliga, västorienterade stater i området och
därför även i att de ska vara ekonomiskt välmående och
demokratiska. En andra
faktor är de säkerhetshot som finns i området och kan hota
Europa, direkt eller indirekt. Konflikterna i Kaukasus är det
mest uppenbara hotet. I dag är Tjetjenienfrågan med rätta den
mest uppmärksammade av dessa. Den ryska militärens
urskillningslösa och brutala krig, som resulterat i dödandet
av över en tiondel av det tjetjenska folket, har lett till vad
som bara kan benämnas som en social härdsmälta i Tjetjenien.
Tusentals barn har växt upp med död och förstörelse, med
förödande konsekvenser för den unga generationen tjetjener.
Till exempel har 85 procent av barn i flyktingläger i
grannrepubliken Ingusjien funnits ha någon typ av mental
störning. Kriget har möjliggjort för islamisk extremism att
växa sig allt starkare i hela norra Kaukasus. Samtidigt har
den ryska militärens övergrepp skapat mängder av ungdomar, män
och kvinnor utan något att förlora och utan hopp för framtiden
men som bär på ett starkt hat. De utgör en uppenbar
rekryteringsbas för självmordsbombare och andra terrorister,
vilket så tragiskt illustrerades i de senaste månadernas
terrordåd. På endast ett par år har Tjetjenienkriget gått från
att vara ett geografiskt isolerat fenomen, till att först hota
hela norra Kaukasus och delar av Georgien och till att i dag
hota säkerheten i hela Ryssland. Utan utsikter till fred i
Tjetjenien vet ingen var den pågående eskaleringen av kriget
kan sluta.Tjetjenien
inte ensamtTjetjenien är dessvärre inte
ensamt. I södra Kaukasus finns tre så kallade ”frysta”
konflikter, det vill säga separatistiska konflikter mellan
regeringar och minoriteter. Eldupphörsavtal på det tidiga
1990-talet avslutade de väpnade aktionerna, men ledde inte
till en politisk lösning. Konflikterna i Abchasien och
Sydossetien i Georgien och konflikten mellan Azerbajdzjan och
Armenien om Nagorno-Karabach lär dock inte förbli frysta för
evigt. Internationella medlingsförsök har i praktiken
misslyckats och Ryssland utesluter det internationella
samfundet från en meningsfull roll i Georgiens konflikter.
Detta har nu lett till stark frustration i Georgien men kanske
än mer i Azerbajdzjan, som har över 750 000 flyktingar från
områden ockuperade av Armenien. Allt starkare rörelser för
återgång till krig för att lösa konflikterna växer fram. Den
nya georgiska regeringens misslyckade försök att återfå
kontroll över Sydossetien visar hur riskabelt ett ”upptinande”
av frysta konflikter kan vara och hur lite internationellt
stöd Georgien har fått mot Rysslands uppenbara stöd för
rebellerna. Det bör dessutom noteras att Sydossetien i åratal
har betecknats som den minst svåra av de tre konflikterna. Det
internationella samfundets ansträngningar för att stödja
konflikthantering i regionen lämnar tyvärr mycket att önska.
Förnyade krig i södra Kaukasus eller spridning av
Tjetjenienkriget kan dock generera stort mänskligt lidande och
materiell förstörelse, som Europa knappast skulle kunna
ignorera – helt oavsett möjliga flyktingströmmar till EU.
Risken för stormaktsinblandning är även stor, med de betydande
intressen Ryssland, Turkiet, Iran och USA har i området. Narkotika och
människohandel
|
»Förnyade krig i södra
Kaukasus eller spridning av Tjetjenienkriget kan dock
generera stort mänskligt lidande och materiell
förstörelse, som Europa knappast skulle kunna ignorera –
helt oavsett möjliga flyktingströmmar till EU.« |
| Kaukasus strategiska läge
mellan Europa och Asien och mellan Ryssland och Mellanöstern
har inte enbart väckt Pentagons intresse. Även transnationella
brottsliga nätverk har upptäckt regionens möjligheter. Dess
instabilitet, utbrytarområden och höga korruption har
underlättat kriminalitetens framfart. I dag smugglas allt
större mängder narkotika från Afghanistan via Kaukasus till
Ryssland och Europa. Vapen och kärnvapenmaterial smugglas från
Ryssland via Georgien till länder i Mellanöstern.
Människohandeln med kvinnor och arbetskraft använder Kaukasus
som ett transitområde mot Europa och som ursprungsland. Även
terroristgrupper från Egypten och andra delar av arabvärlden
har operationsbaser i området, då inte bara i Tjetjenien utan
även i Georgien och Azerbajdzjan. Även i denna aspekt framgår
Europas intresse av fredliga, starka och fungerande stater i
Kaukasien. Miljöproblem, inte minst kärnkraftverket i
Armenien, spär på dessa transnationella problem.De ekonomiska möjligheterna i
området är också betydande. Olje- och naturgasresurserna i
Azerbajdzjan och via Kaspiska havet även i Turkmenistan och
Kazachstan, är viktiga framtida energikällor för Europa. Det
gäller i synnerhet naturgasen, vars efterfrågan ökar snabbt i
Europa. En koppling av de turkiska och grekiska naturgasnäten
kommer inom kort att göra export av kaspisk gas till EU
möjligt. Områdets läge har även gjort det till centrum för
planer att återuppbygga den gamla Sidenvägen. EU lanserade för
tio år sedan projektet ”TRACECA”, TRAnsport Corridor
Europe-Caucasus-Asia. Dock har detta goda initiativ runnit ut
i sanden, allt medan Turkiet arbetar aktivt för att binda
västra Turkiet till Kaukasus genom järnvägs- och
motorvägslänkar. I förlängningen, om och när infrastrukturen
byggs ut, kan södra Kaukasus, via de Svarta och Kaspiska
haven, erbjuda det bästa alternativet för transporter mellan
EU-länder och Centralasien till Kina. De ekonomiska
konsekvenserna för området torde vara uppenbara.Till sist sticker staterna i
södra Kaukasus ut även vad gäller demokrati och mänskliga
rättigheter. Inte därför att de är överdrivet demokratiska
eller överdrivet odemokratiska, men därför att de är just mitt
emellan. De 27 postkommunistiska länderna i Öst- och
Centraleuropa kan på senare år sägas ha delats upp i två
kategorier. De baltiska och centraleuropeiska länder, som nu
är med i EU och/eller NATO, och några till har tagit klivet
till att vara i princip demokratiska stater. Med många
problem, men ändå demokratiska. Andra – de fem staterna i
Centralasien, Ryssland, Vitryssland och Ukraina – har gått i
motsatt riktning, med en allt tydligare konsolidering av
autokrati. Armenien, Georgien, och Azerbajdzjan står däremot
och väger mellan ungefärligen lika starka tendenser mot
demokrati och autokrati. De är alla medlemmar av Europarådet,
men har haft djupt problematiska val. De har fri press, men
brister i maktdelning och respekt för mänskliga rättigheter.
Georgiens revolution var ett gigantiskt steg i riktning mot en
demokratisk rättsstat, samtidigt måste dock förvärrningen av
maktdelning och stor oro vad gäller mänskliga rättigheters
utveckling sedan revolutionen noteras även där. Just de
kaukasiska staterna är alltså länder där Europas insatser för
stärkande av demokrati och rättsstater är mest värdefulla och
kan tippa dragkampen till demokratins fördel.Europas svårfångade
politikTrots
områdets uppenbara betydelse för Europa har EU:s och
europeiska länders relation till Kaukasus varit svårgripbara.
De europeiska staterna har varit stora bidragsgivare till
södra Kaukasus. Över en miljard euro i utvecklingsbistånd har
delats ut under det senaste årtionden, och hundratals miljoner
har utlovats till Georgiens nya regering. Men resultaten har
varit allt annat än framstående. EU har inte utvecklat någon
strategi för området, trots Europaparlaments krav på en sådan.
Medlemsstaters agendor har ofta varit motsägelsefulla eller
direkt motverkat varandra eller EU:s intressen. Trots att den
kaspiska oljan i första hand kan hjälpa Europa, och inte USA,
att diversifiera sina energikällor har Europa inte lagt ner
energi på exporten av energiresurser till Europa. Det är tack
vare USA:s och Turkiets påtryckningar som Azerbajdzjan i dag
kan exportera sin olja, och snart sin gas, utan att behöva gå
genom Ryssland. Avsaknaden av en strategisk vision för Europas
relation till Kaukasus illustrerades tydligast i mars 2003 när
ENP skapades och Nordafrika och delar av Mellanöstern,
inklusive Syrien och Libyen, inkluderades medan Kaukasus
lämnades utanför. Detta trots att de är medlemmar av
Europarådet och av NATO:s partnerskap för fred, olikt staterna
i Mellanöstern. Skälet att de lämnades utanför är lika
häpnadsväckande som enkelt: Ingen stor EU-stat drev deras
agenda i förhandlingarna. Även strukturellt är EU dåligt
utrustat. Sommaren 2003 skapades en särskild EU-representant
för södra Kaukasus, den förre finske Stockholmsambassadören
Heikki Talvitie. Hans mandat är dock mycket begränsat och
ansvarsfördelningen mellan representanten, kommissionen, rådet
och det roterande ordförandeskapet är oklart. Talvities post
finansieras av Finland och hans kontor ligger vare sig i
regionen eller i Bryssel – utan i Helsingfors. Vad ska EU göra?EU har naturligtvis viktigare
frågor på sin agenda. Konstitutionen, integrationen av de tio
nya medlemmarna, hållningen till USA, frågan om Turkiets
medlemskap och många fler frågor är alla viktigare än
Kaukasus. Den nuvarande avsaknaden av en politik mot
Kaukasusområdet kan dock komma att innebära stora framtida
problem och kostnader, särskilt i jämförelse mot vad
utarbetandet av en strategi, som skulle kunna motverka vissa
av hoten i området, skulle kosta. Finns någon väg ut från
denna strategiska närsynthet? Vissa av problemen kan vara på
väg att lösas. Kaukasus är nu med i ENP, även om detta i
huvudsak är ett symboliskt instrument. EU har lanserat ett
”Rule of Law Mission” till Georgien. Energiresurser börjar
snart flöda i större skala, vilket kan öka EU:s intresse i
området. USA:s intresse för området har också fört med sig en
ökning av Kaukasus plats på Bryssels politiska världskarta. De
nya medlemsstaterna är dessutom betydligt mer intresserade av
området än de gamla. Men vissa av problemen som hindrat
utarbetandet av en Kaukasuspolitik lär förbli. Att EU har lång
väg kvar till en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik är
lika relevant för Kaukasus som för något annat område. Då det
inte finns en given sponsor för Kaukasus i EU, lär dessa
faktorer sammantaget se till att intresset för Kaukasus
övergläns av andra frågor, i alla fall så länge ingen
storskalig kris utbryter. EU-länderna tar gärna fram
checkhäftet i regionen, men följer inte upp med politiskt
intresse. Till exempel har Georgiens försök att
internationalisera medling och fredsbevarande i konflikten om
Sydossetien mottagits med en mur av tystnad och Ryssland ges
alltså tillstånd att kontrollera konflikten och aktivt stödja
ett väpnat uppror mot en självständig stat utan protester från
väst. Just EU:s relation till Ryssland är kanske
huvudproblemet. Ingenting tyder på att EU-staters undfallenhet
mot Ryssland kommer att förändras. Som konsekvens kommer
Tjetjenienfrågan att fortsätta att utgöra en svart fläck på
det europeiska samvetet inom överskådlig tid och Europas roll
i konfliktlösning i södra Kaukasus att förbli begränsat.
Förlorarna på kort sikt är de kaukasiska folken. Men i
förlängningen antagligen Europa självt.Svante Cornell,
universitetslektor i säkerhetspolitik och ansvarig för
Programmet för Sidenvägsstudier vid Uppsala
Universitet. |
