Uppdaterad 7 sep 2004 10:30

Serien av terroristattacker i Ryssland har visat att president Putins hårdföra politik i Tjetjenien har misslyckats. Detta kan på sikt ha stora konsekvenser för Putin, som byggt sin karriär på denna politik. Presidentvalet i Tjetjenien den 29 augusti skulle visa för Ryssland och världen att situationen i Tjetjenien "normaliseras", som presidenten hävdat sedan han för snart två år sedan utropade att kriget i Tjetjenien var över.

Men mordet på den förre proryske presidenten Akhmad Kadyrov, en oväntad rebellräd i grannrepubliken Ingusjien i juni och de senaste tragiska terroristattackerna gör det tydligt att Tjetjenienkonflikten inte normaliserats utan tvärtom eskalerar. De olika tjetjenska rebellgrupperna har både större kapacitet och större vilja än tidigare att utföra både regelrätta attacker på ryska trupper och terroristdåd.

Men varför denna eskalering av terroristdåden? Från att ha varit ett regelrätt gerillakrig där rebellerna mest anföll regelrätta ryska trupper har Tjetjenienkriget alltmer fått en terroristprägel. Mest förbluffande är det stora antalet kvinnliga självmordsbombare, som är unikt för Tjetjenien. Svaret står att finna i två aspekter av konfliktens utveckling.

För det första har tonvikten i ledarskapet inom den disparata tjetjenska motståndsrörelsen gått över från sekulära och moderata till mer islamistiska och extremistiska krafter. Eftersom det sekulära tjetjenska ledarskapet under Aslan Maschadov åtnjöt internationell respekt har Ryssland fokuserat på att marginalisera Maschadovs styrkor. Man har inte använt samma energi för att förgöra de islamiska extremisterna i Tjetjenien, eftersom dessas existens gjorde det möjligt för Moskva att marknadsföra kriget i Tjetjenien som ett krig mot islamisk terrorism. På så sätt lyckades man få acceptans för sitt brutala krig i USA och Europa, särskilt efter den 11 september 2001.

Samtidigt har grupper med koppling till arabvärlden som inte skyr terrorism ökat i styrka och kraft, och säkerhetstjänsten har inte lyckats eller velat hindra detta.

Än viktigare är att rekryteringsbasen för självmordsbombare i Tjetjenien konstant ökar. Allt fler tjetjener, särskilt unga kvinnor, är villiga att inte bara döda ryska civila utan även sig själva. Varför? Därför att Rysslands brutala krig i Tjetjenien har skapat något som kan liknas vid en social härdsmälta. Brotten mot mänskliga rättigheter som Ryssland gjort sig skyldigt till i Tjetjenien är väl dokumenterade.

Det räcker här att påminna om att minst en av tio tjetjener dödats av ryska styrkor sedan 1994. Kanske hälften av befolkningen har någon gång drivits på flykt. Hundratals, kanske tusentals tjetjener har tagits in i "filtreringsläger", våldtagits, misshandlats eller plundrats av odisciplinerade och ofta alkohol- eller drogpåverkade ryska soldater. Detta kunde hända i princip vem som helst, när som helst. För de flesta civila tjetjener har sedan särskilt 1999 ingen mänsklig säkerhet funnits.

Terroristerna vi ser i dag är inte, som al-Qaidaterrorister 11 september, unga män från välbärgade familjer som hjärntvättats av extremister. De är människor med djupa sår från kriget, kvinnor som sett sina familjer dödas eller barn som växt upp bland död och förstörelse. Människor utan något att leva för, vars hat och hopplöshet extremistiska ledare lyckats kanalisera till att utföra terrordåd.

Detta ursäktar inte deras handlande, som alltid måste förkastas. Men det betyder att det är president Putins egen politik som har skapat förutsättningarna till terrorism vi ser i Ryssland i dag. Rysslands eget handlande mot den tjetjenska civilbefolkningen och Kremls försök att marginalisera det sekulära tjetjenska motståndet har samverkat till att förändra karaktären på Tjetjenienkriget.

President Putin har i flera år försökt "tjetjenisera" konflikten. Man utnämner en lojal tjetjensk ledare; beväpnar en lojal tjetjensk milis som får sköta grovgörat i konflikten med rebellerna. På så slår man flera flugor i en smäll. Armén sparas för nödvändiga operationer. Man kan dra ner på trupperna i Tjetjenien, spara pengar och minska antalet soldater som skickas hem till Ryssland i liksäckar. Man kunde så minska motståndet mot kriget, och kanske vinna över en del civila tjetjener som nu bara törstar efter fred. Främst av allt kunde man måla upp en normaliseringsprocess, genom att rigga ett val för att legitimisera den nye ledaren.

Men politiken har misslyckats. Tjetjenien normaliseras inte, i stället eskalerar konflikten. Rebellerna är starkare än på länge, även i regelrätta militära termer. Vad värre är står det nu klart att Ryssland inte är säkrare genom Putins hårdföra politik i Tjetjenien, snarare tvärtom. För Tjetjenien innebär detta troligtvis ännu mera repression. För Putin beror det på hur den ryska befolkningen reagerar. Vissa kommer att stödja hans politik. Andra kommer att börja undra om Putins linje verkligen är den riktig.

Svante Cornell

Forskare, Programmet för Sidenvägsstudier, Uppsala universitet