Terrordåden kan aktivera
Turkiet
![]() 2003-11-26
![]() Veckans terrordåd
i Istanbul utgör direkta attacker mot Turkiets Europeiska identitet.
Dåden kommer troligen att förändra Turkiets roll i kampen mot den
internationella terrorismen, skriver Svante
Cornell.
De bombdåd som dödat över 50 och skadat över 700 människor i
Istanbul bär tydligt Al Qaedas prägel: samtidiga självmordsattacker
mot symboliskt viktiga mål, som synagogor och brittiska intressen.
Lokala turkiska grupper verkar ha varit delaktiga i utförandet av
dåden, men planeringen, utförandet, och timingen visar alla på
internationella kopplingar.
Valet av Turkiet som mål för Al Qaedas senaste
styrkedemonstration är knappast en slump. Islamiska extremister ser
Turkiet med avsky som den kanske värsta förrädaren i den muslimska
världen. Turkiets århundrade av närmande till väst, samt dess
sekularära statskick och nära band till USA är element som gjort
Turkiet till en måltavla. Attackerna kan därför på ett sätt ses som
priset att betala för en nära allians med USA.
Ses som överlöpare
Turkiets historiskt vänliga inställning till judar och militära
relationer till Israel förvärrar extremisternas bild av Turkiet som
en överlöpare. Den symboliska försörelsen av två synagogor visar
tydligt på detta resonemang.
Bombdåden i Istanbul bör därför inte ses enbart som riktade mot
Judiska och brittiska intressen, utan som en attack på allt var
Turkiet står för i termer av en progressiv muslimsk stat som söker
integration med väst. Usama Bin Laden har t.ex. vid upprepade
tillfällen nämnt kalifatets avskaffande i Turkiet 1924, vilket
grundlade den sekulära staten, som roten till den muslimska världens
problem.
Dåden kommer troligen att innebära en kursändring i turkisk
utrikespolitik, och kan möjligen förstärka Turkiets koppling till
väst och dess roll i kampen mot den globala terrorismen.
Under de senaste fem åren har Turkiet skonats från storskaliga
terroristattacker. Istället har landet fokuserat på återuppbyggnaden
av sin ekonomi, svårt sargad efter en finansiell kris 2001.
Regeringen har lagt ner stor möda på interna reformer för att
förbättra demokrati och mänskliga rättigheter, i syfte att öka
chanserna rill EU-medlemskap. Nu har dock Turkiet påmints om sin
sårbarhet för terrorism. Det är därför sannolikt att regeringens
krafter riktas mot det mycket reella hot som terrorismen utgör.
Turkiet har med dessa bombdåd förvandlats till en första rangs
måltavla för Al Qaeda. Detta kommer sannolikt att innebära ett
mycket starkare turkiskt engagemang i den globala kampen mot
terrorism. En möjlighet skapas därmed för USA och Turkiet att
reparera sina relationer efter krisen i relationerna kring
Irak-kriget i Mars-April. Det skapar även en möjlighet för USA och
Storbritannien att skaffa sig en tredje målmedveten och militärt
stark allierad i kampen mot terrorismen.
Turkiets första och högst naturliga reaktion kommer utan tvekan
att vara att slå ner hårt på de extremistiska islamiska grupper i
landet som samarbetar med Al Qaeda och av allt att döma utfört
bombdåden i Istanbul.
I samband med detta kan de senaste årens framgångar vad gäller
rättstatens utveckling och mänskliga rättigheter riskeras. Kort sagt
kan de turkiska säkerhetsorganen återfalla i en reflex att använda
repression som svar på hot mot statens säkerhet.
Europas reaktion på bombdåden kommer att vara centralt för
utvecklingen i Turkiet, särskilt med tanke på den starka
EU-inriktning som den sittande regeringen har.
Hur bör då Europa och Sverige reagera? Det viktigaste i nuläget
är att ge Turkiet allt stöd i försöken att stävja terrorismen som
förvandlat dess största stad till ett slagfält.
Detta är vitkigt inte bara av principiella skäl, utan för att
Europa skall ha legitimitet för att i ett senare skede kunna stävja
eventuella repressiva tendenser. Turkiet är den enda betydande
muslimska stat som vänt sig mot väst och sökt bli en del av Europa.
Det är därmed även upp till Europa att bejaka Turkiets västliga
orientering i denna tid av nöd.
Svante Cornell Universitetslektor vid programmet för
sidenvägsstudier, Uppsala Universitet
UNT 26/11 2003
|